What I Saw

Maia Hirasawa

Maia Hirasawa har länge legat i bakgrunden i mitt musiklyssnande utan att egentligen sticka ut mer än några enstaka singlar, men med hennes nya album lyckas hon fånga mitt intresse hela vägen ut.

Det börjar med “You”, ett i mitt tycke briljant öppningsspår om att ge hela hjärtat till en kärlek som håller på att ta slut. Fint och känslosamt.

Albumet går mellan stillsamt piano och mer elektroniskt upptempo utan att kännas spretigt. De snabbare låtarna gör sitt jobb med att hålla intresset uppe, dock är det vid pianoballaderna som känslorna är störst och går rakt in. Som i den starkaste låten, Still Think Of It, där djup ångest döljs bakom nynnandet.

And though you didn’t die on the tenth day, the doctor said you’d be a hundred percent okay; it’s so fucking hard not to think of it

Skivan må sakna en riktig superhitlåt, men helheten berör.
Och det är ju det viktigaste.

..Till sist vill jag förstås önska er varmt välkomna till årets Popkalender!
Nytt år, ny färg, nya album.
Hoppas det blir 24 trevliga dagar.

1

En låt om året

leppen

Ibland behöver musik inte gå särskilt snabbt eller låta så högt.
Ibland är det bättre att dra ner på tempot och energin tills det bara är känslor kvar.

När jag lyssnar på leppens album är det en våg av lugn som sköljs över mig, vilket gör att orden han sjunger sätter sig precis där han siktar.

Det hände aldrig förut, nu händer det igen, det måste vara nåt fel på mig

Samtidigt som musiken känns avskalad är den snyggt gjord, särskilt partiet innan första refrängen i “Fyra år”, som har en uppbyggnad med tillhörande falsett värd vilken hitlåt som helst.

Stämningen som sätts i första spåret går igenom från början till slut, utan att ens ett försök till tempohöjning är i sikte. Detta är både på gott och ont, många tappar säkerligen intresset efter ett par låtar som vid första lyssningen låter väldigt lika varandra.

För mig är det något särskilt med den lågmälda, försiktiga atmosfären som ligger över varje låt som gör att jag fortsätter lyssna. Och lyssna igen. Och igen.

Dessutom; alla som gör en svensk översättning av “Take on me” och gör det så snyggt som leppen förtjänar en eloge.

2

Mandrills

Henric de la Cour

Mandrills är 42 minuter mörker i ljudform.

I jämförelse med Kent(en jämförelse som inte är helt långsökt, eftersom Kent och Henrics tidigare band Yvonne tävlade om uppmärksamheten under nittiotalet) vars musik ofta uppfattas som dyster, är detta album ångest som känns tyngre än bly.

Det är ett förförande mörker, med tunga syntmattor och Henric De La Cours säregna, ärliga stämma.

Melodierna varierar från bra till briljanta med Shark uppe i toppen, en duett som även innehåller en mycket bra dialogbaserad text, något jag tycker borde göras oftare, åtminstone om det görs med den finess som Henric De La Cour lyckats med.

-I was there when you fell, and I wish that you did well
-I would probably see you in hell 

Gothsyntpopstilen går igenom samtliga låtar och skapar en enhetlig lyssningsupplevelse som, om sinnesstämningen är rätt, sätter djupa spår.

3

Hundra År Av Vinter

Rigas

Hundra År Av Vinter är Rigas första album på svenska. Efter att ha lyssnat på skivan ett par varv kan jag inte låta bli att hoppas att han aldrig byter tillbaka till Engelska. Han har lyckats med konststycket att att få ett skönt flyt samtidigt som han menar precis allt han sjunger.

På det nästa sista spåret, Hejdå i Förskott, höjs tempot från albumets annars ganska långsamma hastighet och ger en välkommen energiinjektion samtidigt som den lyckas hålla kvar den gråa stämning som genomsyrar hela skivan.

Ingen fara, det är rakt ner i rännstenen, ingen säger stopp alla skrattar när jag faller rakt ner i hålet igen

Albumets största selling-point förutom texterna är hur välproducerat allting låter utan att för en sekund låta överpolerat. Dom vassa kanterna sitter kvar, dom skiner bara blankare än vanligt.

Precis som det ska vara, alltså.

4

Reaching for Eternity

The Glorias

Vi stannar kvar i dom mörkare tonerna lite till innan vi går mot ljuset.

The Glorias är modern pop från Norrland, med allt vad det innebär. Det norrländska vemodet kombineras med ungdomlig energi och bildar toner som är uptempo och dansanta samtidigt som det är tungt och betydelsefullt. En kombination som är väl värd att eftersträva.

Att Magnus Ekelund har haft ett finger med i produktionen är tydligt framförallt i det friska användandet av reverb. Ingen vet lika mycket om reverb som Magnus och i The Glorias låtar passar det perfekt.

Why are we in ruins? It’s time to be myself and break out of this shell

En sak är säker; med ett debutalbum som det här är det snarare en fråga om när än om The Glorias kommer att göra något riktigt storslaget.

Reaching for Eternity är en bra start.

5

Jag Måste Räknat Fel

Ludwig Bell

Ludwig Bell har inte direkt gjort sig känd för att göra glada berättelser men i sitt senaste album går han ännu längre bort från alla glädjeämnen utan att för den sakens skull låta det speglas i melodierna.

Det återkommande temat i “Jag måste räknat Fel” är historier där livet inte går som det ska. Det är sjukhusbesök och brustna hjärtan. Den deppiga stämningen är väl gömd i både finstämda långsammare låtar såväl som i den peppigare låten Vinklar; en historia som vid första lyssningen låter som en glad kärleksförklaring men byter skepnad till ett desperat försök att bli tillsammans med ett ex.

I sista låten är det som att Ludwig kapitulerar och tömmer ur all sin ångest med fina toner i bakgrunden.

Av alla sopiga beslut har jag fattat det sämsta nu

“Jag måste räknat fel” är långt ifrån en glad upplevelse att lyssna på, men det är en väldigt vacker skiva från en avsändare som delar med sig av sina jobbigaste berättelser.

Musik som betyder något.

6

If I Was A Band My Name Would Be Forevers

Britta Persson

Britta Persson är ett namn som borde vara känt hos P3-fantasterna, men i den stora massan har hon inte riktigt slagit igenom ännu. Efter detta album är det antagligen en tidsfråga innan hennes stora genombrott kommer.

“If I Was A Band My Name Would Be Forevers” är ett album fyllt av pop-hookar samtidigt som såväl melodierna som texterna har ett djup som inte är särskilt vanligt i dagens svenska popklimat där ytlighet tydligen varar längst(se: Kevin Walker).

“We meet in dreams where we can slip and do mistakes”

Hela skivan är dansvänlig pop på precis rätt sätt; Britta Persson menar det hon sjunger och hon gör det bra. Låtarna har ett näst intill progressiv stil, där refrängerna kan skilja sig helt från verserna men gör det väldigt snyggt.

Albumet avrundas med “Sunbeams”, en låt där desperationen att få slut på mörkret och äntligen komma tillbaka till ljuset riktigt lyser igenom och avslutar skivan på ett fint, värdigt sätt.

7

Dödskult

Magnus Ekelund & Stålet

Magnus Ekelund & Stålet är tillbaka med ett nytt album som verkar vara deras sista, nu när Magnus själv har gett sig på en karriär som old school-rappare.

“Dödskult” är dock inte lika drastisk i sin förändring. Ljudet känns direkt igen från sina föregångare, möjligen är det lite mörkare den här gången.
Varje låt på skivan känns som att den hade stått bra på egna ben som singelsläpp. Detta är också lite av skivans svaghet; albumet känns inte lika enhetligt som Ekelunds förra skiva “Det Definitiva Drevet”.

Bästa låten på skivan är den avslutande “Ut med dig i solen”, där den fantastiske Mattias Alkberg gästar och ger en uppfriskande omväxling.

Du, sitt inte inne här, ut med dig i solen

Det är nog bra en bra grej att Magnus Ekelund har gett sig ut på helt nya äventyr. “Dödskult” är ett prima avslutande verk i en underbar albumtrilogi.

8

Optica

Shout Out Louds

Optica är på många sätt ett klassiskt Shout out Louds-album. Refränger som slår hårt och melodier som sätter sig som lim.
Det som är nytt är en lite mer elektronisk ljudbild, något som sköts snyggt och interageras in i den ljudbild som bandet är kända för.

Sångaren Adam Olenius står fortfarande för en av sveriges mest lättigenkännliga röster och lyfter skivan ett par steg. Som bäst blir det i “Walking in your footsteps”, där den fina sången får landa i en lika vacker melodi ackompanjerad av såväl flöjt som piano.

I’m walking in your footsteps, turning the dust into diamonds

Shout Out Louds är det typiska svenska indiebandet som hittar ut i världen innan det riktigt får fäste i hemlandet. Med deras fjärde fullängdsskiva hoppas jag att dom kan slå på riktigt även här.
Det är dom, minst sagt, värda.

9

Mattias Alkbergs Begravning

Mattias Alkbergs Begravning

Mattias Alkberg upptäckte jag först i och med hans senaste soloskiva Anarkist, en skiva som fick mig på fall direkt.

Mattias Alkbergs Begravning känns som ett par steg bort från Anarkist, till det mer teatraliska och märkliga.

Denna märkliga stämning sätts redan i första låten “Kungen Bestämmer”, som stannar kvar trots att tonläget skiftar i nästa låt, “Skända Flaggan”, som med sin refräng visar vilket humör Mattias är på, textmässigt.

Jag skriver ‘kuken’ på svenska flaggan, och nåt annat fult på alla andra flaggor

Skivan fortsätter med höjdpunkter som den stämningsfulla “Med Satan”, märkliga “Serotonin” och mäktiga avslutningen “Aldrig mera skog”.

Mattias Alkbergs Begravning är allt som allt en spännande upplevelse att lyssna på, mycket tack vare sin udda stämning och Mattias Alkbergs förmåga att skriva texter som inte liknar mycket annat.

10

I Det Nya Landet

Emil Jensen

Vid detta laget förra året hade vi redan ett flertal album med pop på skånska. Nu är det äntligen dags igen.

Emil Jensen, sångare/poet. En kombination som märks urtydligt i hans låtar, inte minst i hans senaste album, “I det nya landet”. Texterna har ett poetiskt flyt som passar perfekt in i dom fina melodierna.

Han passar även på att lägga in en låt med spoken word och en där han enbart läser en samhällskritisk, tänkvärd dikt, något som fastän det skulle kunna skära sig, går bra in i helheten.

Det starkaste spåret är “Radioaktivitet”, en duett med skönsjungande Klara Söderberg från First Aid Kit som handlar om det alltid lika aktuella ämnet obesvarad kärlek. Emil själv verkar också ha förstått storheten med sin låt, då han har lagt in den två gånger. Den andra versionen är stillsammare med mer akustiskt ljud. Ett briljant drag, då man får en andra chans att ta in låten i en mer avskalad form.

Vi var allt utom så som jag hoppades på

“I det Nya Landet” är ett album som sätter igång tankeprocesser och väcker känslor.
Precis som bra pop ska göra.

11

Ett språk för dom dömda

Jonathan Johansson

Nu när vi äntrat skåne stannar vi kvar där en liten stund till.

Jonathan Johansson släppte 2011s bästa album men sedan dess har han varit upptagen med annat. Dels med turnérande men även genom att ha skrivit och framfört musiken till en teateruppsättning av Dracula.

Det är den musiken som nu släpps som album, och det märks från start att det inte är en vanlig skiva.

Det är dock ingenting negativt i detta fall; albumet står sig klart och tydligt på egna ben.
Musiken är det mörkaste Jonathan har gjort, med en tung atmosfär som trycker igenom samtliga sju låtar.

Fick du mitt brev? jag ville fylla varje mening, med allt jag har

Ovanstående citat är början på “Ett språk för dom dömda”, som sätter den massiva stämningen på ett briljant sätt och visar vägen för resten av skivan.

Efter att ha lyssnat igenom albumet gång på gång är det en tanke som slår mig:
Jag har aldrig varit såhär sugen på att gå på teater.

12

Stas

Ossler

Vi är återigen tillbaka i det mörka och dystra. Återigen på skånska. Två faktorer som uppenbarligen passar väldigt bra ihop.

Stas är min första kontakt med Ossler. Det behövdes inte mer än en genomlyssning av skivan för att förstå att jag missat något stort.

Varje låt är sin egen lilla historia, berättad på ett nästan poetiskt sätt samtidigt som det ligger ett mörkt moln över varje ton.

Jag höll tårarna tillbaka för jag visste att jag blivit kär, alldeles för sent

Min favorit på skivan är Huset vid sjön, som börjar lågmält men blir gradvis mer och mer intensiv innan Ossler ropar ut sin kärleksförklaring efter drygt två och en halv minut. Starkt och vackert.

Det är en långsam skiva men den är långsam på rätt sätt. Sången är alltid stark nog för att väcka känslor till liv.
Och det är, som ni kanske vet vid det här laget, det viktigaste.

13

Innan vi suddas ut

Daniel Adams-Ray

Daniel Adams-Ray är tillbaka efter hans solodebutsuccé 2010.
Ett album som jag personligen höll högre än hans gamle vapendragare Oskar Linnros egna skiva.

“Innan vi suddas ut” fortsätter på samma spår som för tre år sedan. Ljudet känns snabbt igen och det är lika bra popmelodier nu som då.

Skivan börjar med en kort raplåt, något som många säkert har saknat sedan Snook som band upplöstes. Det dyker upp rap på även på andra ställen och rent allmänt känns lyriken som om den är skriven på ett sätt som främjar en hiphopbakgrund.

Det är ett skönt flyt och en stil som passar väldigt bra till Daniels sätt att sjunga.

Inget kan stoppa oss, vi kommer falla och crasha

“Innan vi suddas ut” är på många sätt ett typiskt modernt svenskt popalbum men lyckas göra djupare avtryck tack vare Daniel Adams-Rays förmåga att skriva lyrik som berör och framföra den därefter.

14

Som En Människa

Nord & Syd

Vad händer om man plockar medlemmar från olika håll i indie-Sverige och stoppar dom i samma band? Man får Nord & Syd.

Det märks väldigt snabbt in i genomlyssningen att erfarenhet finns. Popslingorna sitter där dom ska och allt låter väldigt välproducerat utan att för den delen ta bort spetsen.

Låtarna varierar från glada melodier som möts av melankolin i texterna (“Det värsta jag sagt till dig”), till lite dystrare men samtidigt lite mer uptempo(“Inget växer”).

Vad är blodet värt, eller ögons färg, när ingenting når fram

“Aldrig vakna mer” är en briljant avslutningslåt där den sista minuten skalar av musiken, drar ner på tempot och drar upp känslorna.

Ett värdigt slut på en minst sagt värdig debutskiva.

15

Wintergatan

Wintergatan

Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på instrumental musik. “känslor kommer bäst genom ord” har varit begreppet jag fört mig med.

Wintergatan tar mina fördomar och kastar bort dom längre än, ptja, till vintergatan.

Dragspel och xylofoner blandas med elektroniska ljud och hemmabygga instrument, och det låter fantastiskt.

Det är enkla melodier som byggs upp till något större.

höjdpunkten är Starmachine2000, en låt som inte ska dömas för sin titel. Det är hundra procent musikglädje. Av alla låtar jag lyssnat på i år är det den som gjort mig gladast med sina underbara ljud av melodika, speldosa, diabildsprojektor och ett elektroniskt egengjort instrument jag inte har nån aning om vad det kan kallas.

Coolt är det, i vilket fall som helst.

Precis som hela Wintergatan.

16

Makthaverskan II

Makthaverskan

På Makthaverskans wikipediasida står det “Dödspop” under genre. Lyssnar man bara på musiken utan att ha texten i åtanke är det nog ganska svårt att förstå.

Deras andra skiva rivstartar direkt med glada gitarriff som drar tankarna mer åt gladrock än dödspop. Skenet bedrar, förstås.

Det är intensiva, nästan arga texter som sjungs i en väldigt ljus stämma av sångerskan Maja Milner. Det är den krocken som är så lockande med Makthaverskan II. Samtidigt som musiken inte passar med texterna så passar dom perfekt ihop. Motsägelsefullt och lysande.

I hope that you cannot sleep, I hope you lose all of your dreams, for taking my youth away

Hela skivan är energisk, mörk och fylld till bredden med känslor.

Om 2013 var året som Makthaverskan blev hypade på riktigt så ligger mina pengar på att 2014 blir året dom tar över musiksverige.

Iallafall en stund.

17

Fred på jorden

Anton Kristiansson

Anton Kristiansson är göteborgspop som hamnat fel. Lite som om Håkan Hellström i början av sin karriär bestämt sig för att gå hiphopspåret.

Det hörs inte minst i singeln Leka Leva, som har ett gitarriff som skulle göra vilket asprirerande popsnöre som helst avundsjuk. Vad som utmärker Anton Kristiansson från dessa är att han väljer att rappa sina texter, sånär som på refrängerna. Och han gör det bra.

Jag har vanligtvis lite svårt att ta till mig rap, främst för att mina fördomar att rap bara är bitches&hoes tyvärr fortfarande spökar i mitt huvud, men anton krossar mina förutfattande meningar och hans indiepoprap går rakt in i hjärtat på mig.

“Fred på jorden” är betydligt ljusare än Antons debutskiva “och jag”. Kanske är han trött på det mörka. Det klär honom, i vilket fall som helst.

Dessutom är han värd flera pluspoäng för en Final Fantasy VII-referens.

Trots att Shinra suger makon ur den här planeten” är lika nördigt som briljant.

18

En magisk tanke

Hästpojken

Hästpojken är så nära göteborgspop man kan komma utan att knacka på herr Hellströms dörr.
glädjen och ångesten finns och är paketerat i ett perfekt pop-paket komplett med distade gitarrer och “papapa”-sångslingor.

“En magisk tanke” är på många sätt en naturlig uppföljare till deras förra, magnifika, skiva “från där jag ropar”. dom behåller det lite cleanare soundet där Martin Elissons tonsäkra falsksång står i fokus.

Det ligger en somrig stämning över skivan som sätts med “Sommarvin”, kanske den bästa svenska låten från i år.
Tillsammans med “samma himlar”, då. Dessa två låtar släpptes som singlar innan skivsläppet och fick mina förväntningar skjuta upp till rymden. Tyvärr når inte resten av låtarna riktigt lika högt men det är o andra sidan inte så konstigt när det är två låtar som i sig är näst intill perfekta poplåtar.

Jag tänker aldrig på det där, för så meningslöst får inget vara

Detta till trots är det ett väldigt väldigt bra album som avslutas med den jättefina “Noll igen”. En perfekt avslutning på ett album inte väldigt långt ifrån perfektion.

Nästa gång kanske, Hästpojken, nästa gång.

19

Anima

Team Rockit

Sincerely Yours är, om jag får tycka till, världens bästa skivbolag.
Inte nödvändigtvis för att det styrs på ett bra sätt(det vet jag ingenting om), men samtliga av deras album håller en klass som inte borde vara rimligt. med The Tough Alliance-duon i spetsen är det kanske inte så märkligt.

Team Rockits nya skiva “Anima” är inget undantag.
Det är drömska melodier som blandas med samplingar som inte borde låta så bra som det gör, samtidigt som dom levererar rap på ett sätt som jag verkligen kan köpa.

Mellan varje låt är det ett ca 2 minuter långt mellanspel, eller en “hymn” som Team Rockit kallar det. Ett briljant drag som knyter samman albumet och håller den kvar i det drömland det känns som att det kommer ifrån.

sörj inte oss när vi har gått bort, för det kommer växa blommor från vår kropp

Team Rockit är lika mycket bra musik som det är konst.

Vacker konst.

20

Handen i fickan fast jag bryr mig

Veronica Maggio

Veronica Maggio hade en megahit 2011 med “jag kommer”, som spelades mer än dom flesta andra låtar. helt välförtjänt.
Det är en extremt svår skiva att komma tillbaka ifrån, men hon gör det med bravur.

“Handen i fickan fast jag bryr mig” är gjord med samma starka känslor som Satan i gatan, men med ett bättre självförtroende.
Veronica är självutlämnande samtidigt som hon har en pondus i rösten som är få förunnat.

I tredje spåret får hon hjälp av självaste Håkan Helltröm. Ett samarbete som är lika efterlängtat som skrämmande; det är lätt att bara tvinga fram någonting halvbra i den sitsen.
Så är naturligtvis inte fallet, utan dom lyckas med konsttycket att göra en utav dom finaste låtarna i bådas karriärer.

Sitter på pianot mellan flaskor, glas och fimpar, blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet; allt är för bra nu

Veronica Maggio har med “Handen i fickan fast jag bryr mig” inte bara nått upp till dom höga förväntningarna efer förra albumet; hon har gjort sitt bästa album hittils.

Får hon inte ett P3 guld-pris i år så är det någonting fel.

21

Flaoua Paoua

Panda Da Panda

Jag upptäckte Panda da Panda för ungefär ett år sedan då han uppträdde på Musikhjälpen. Det var något med hans underliga mix av pop och elektronisk dansmusik som fick mig att bli först försiktigt intresserad för att sedan bli helt såld, när jag lyssnade in mig på hans släppta låtar.

Varje singelsläpp efter det gick från klarhet till klarhet, och när väl “Flaoua Paoua” stod klar så fick vi en 17 låtar lång mastodontskiva.
Seriositet blandas med lekfullhet och gör Pandas musik svårplacerad till en början. Ibland är det lättsam partymusik, ibland blytung poetisk pop. Det är den blandningen som lyfter hela albumet flera stora steg.

Jag fann en tyst sekund så jag låna en kyss, är jag en bov nu?

Trots att albumet är 17 låtar långt så finns det inte en enda låt jag skulle vilja plocka bort. Skivan är proppfull med hits, som “Ska du me & flya”, “Rånare” och den fantastiskt känslosamma “Spegelen”.

På sin superbreda skånska har Panda da Panda släppt årets bästa debutskiva och kanske även den bästa svenska debuten sedan Håkan Hellström släppte Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg.

Vi får se om Panda lyckas överträffa det nästa gång.
Jag tror stenhårt på det.

22

Det kommer aldrig va över för mig

Håkan Hellström

“Det kommer aldrig va över för mig” är på många sätt ett klassiskt Håkan Hellström-album. Det kommer inte vända hatare till älskare. Det mesta som man definerar som “håkan hellströmskt” finns på albumet. Samtidigt lyckas han med att få sin musik att fortfarande kännas fräsch och relevant.

I sitt nya album har Håkan valt att leka lite med sitt tonläge; i såväl “När lyktorna tänds” som “Livets teater” sjunger han med en djupare stämma än någonsin. Ovant och fortfarande typiskt Håkan-skakigt, men det ger en ny dimension till musiken.

I textväg har vi att göra med några av dom finaste låtarna Håkan Hellström har skrivit i hela sin karriär. Den fantastiska “Det kommer aldrig va över för mig” om att vara 16, 24 och 39 och hur känslor förändras, “När lyktorna tänds” som Håkan själv beskriver som sin “west side story”, och “Det tog så lång tid att bli ung” där han återbesöker Eva från “Uppsnärjd i det blå” på vackraste möjliga sätt.

Eva, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna

Håkan Hellström fortsätter att vara sveriges kanske mest hatade och älskade artist på samma gång.

Han fortsätter även att släppa ifrån sig underbar musik.

23

Vi är många som är vakna i natt

Nordpolen

Dom mörka molnen är årets starkaste, mest känslosamma öppning.

Gryningen kom med ett dån är årets bästa klubbpop.

Försöker dölja är årets finaste dansbandslåt.

Oh oh är årets bästa låt.

Mmm har årets bästa fåordiga text.

15 saknader har årets bästa mångordiga text.

När mitt blod pumpar i dej är årets bästa fusion av svensk pop och balkandisco.

Stup är årets starkaste, mest känslosamma avslutning.

Vi är många som är vakna i natt är årets bästa album.

24